Jag sitter och tänker tillbaka på min underbara vän Jorge, eller porco (grisen) som vi i kollektivet kallade honom för att han aldrig duschade. Han är poet, portugis och erkänd författare i Portugal. Vi bodde ihop i Barcelona 2005-2006. En underbar och hjärtslitande tid för min del, då jag var tillsammans med Mr Wrong. Tur att jag hade vänner i kollektivet som stöttade mig och karaktärer som Porco, som roade mig. När Porco hade älskat med en kvinna så ville han inte duscha, Jag vill bära hennes doft så länge han kan. Det fick han tills Arianna och jag kastade in honom i duschen och desinfekterade oss efteråt. När han hade haft fingrarna i en ny kvinna så kunde han komma hem och entusiastisk prata om "ett underliv som luktade viol" och be oss andra som satt vid matbordet att lukta. Han borstade inte alltid tänderna med förklaringen Det tråkar ut mig. Det kanske låter konstigt men samtidigt som man tyckte att han var lite äcklig så beundrade man honom också, hans syn på livet. Jorge såg inte på världen som alla andra, för honom var den alltid vacker och det var så skönt under mina svåra stunder i Barcelona. Jag minns när jag grät över hur illa min pojkvän M, som också bodde i kollektivet, behandlade mig. Hur jag var för stolt för att åka hem till Sverige igen för jag hade ju lämnat landet trots allas "tänk efter nu". Min stolthet höll mig kvar. Solen gassade och det var siesta. M var förmodligen med någon av hans andra tjejer och jag hatade mitt hjärta för att det var kär i honom. Jorge satte sig bredvid mig i den slitna lilla soffan på balkongen med utsikt över vår gata Parallello. Han tog upp mitt rödgråtna ansikte och pussade det. Jag fulgrät och sa: Jag: No aguento mas porco... (jag orkar inte mer Porco) Porco ler: Duele, no? (det gör ont, eller hur) Jag ironisk: Que va, no duele ni siquera un pocito (absolut inte, det gör inte ont alls) Porco: Es un dolor que te dice que estas viva, y estas capaz de amar. La mayoria mueren con corazones incapazes de amar (det är en smärta som berättar att du lever och att du kan älska. Majoritetet dör med hjärtan som aldrig vågade älska fullt ut) Jag är så glad för Porco. För att jag har vågat älska. Att några misslyckande inte gjorde mig kall för Gustav. Jag är så glad över alla fantastiska människor jag har träffat. Att jag har rest, lev i kollektiv och umgåtts med vilt främmande människor. En poet, en retorikstudent, en jurist, en professor, ett butiksbiträde och en ficktjuv. Vi bodde i kollektivet i hop. Ni kan gissa vem jag dejtade. Det får jag berätta en annan gång, kanske i en framtida roman om mitt liv i Barcelona. Men för er som inte varit på bloggen så länge och vill veta hur Barcelonatiden började så kan ni läsa mer här: Barcelonatide del 1. Barcelonatiden del 2 Barcelonatiden del 3 Barcelonatiden del 4
