Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag är tacksam för era och allmänhetens reaktioner. Fullt sunda reaktioner. Det fick mig att tänka på andra reaktioner som borde varit som era... Sent igår kväll kom jag på att pappas anhöriga gjorde mig rädd för andras reaktioner. Att de valt att fira jul men en man som utnyttjat sin dotter sexuellt. Att de säger att de inte förstått. Trots upprepade gånger då jag berättat genom åren. Reaktionen? "Menar du det? Är det sant?" Varje gång. Igår så blev jag arg, riktigt arg på min familj. Jag hör mig själv stå och först prata strängt och sen skrika att de är helt från vettet. Hur kan man fira jul med min pappa? Hur kan man umgås med en person som förgripit sig på ett barn. Hur kan man beklaga sig över att han är familj och inte beklaga sig över att han utnyttjat mig sexuellt? Hur har man mage att skicka ett sms att "Vi står bakom dig och stöttar dig" tio minuter efter sändning i tv4, när man haft 15 år på sig att göra det. Hela min barndom. Fan. Det är inte bara sexualförbrytaren som är en brottsling, han har medbrottslingar och det är de tysta, de blundande, de som inte står på barnens sida. Jag är så arg och ledsen idag. Men bara på delar av min familj. Men det är tack vare era sunda reaktioner som jag äntligen fick kraft att vara det. Tacksam till tusen. TACK! Ni som finns där ute som blivit sexuellt utnyttjade eller berövade er barndom på annat sätt. Strunta i alla dom som frågar om ni har förlåtit er förövare. Jag älskade min pappa hela min barndom. Det var mer än nog. Nu får jag faktiskt lov att hata honom och hans skyddslingar. Jag har undvikit det i alla år och Gustav har inte förstått att jag orkat träffa dem, att jag har ursäktat dom i alla år. Gustav hörde samtalet igår och han, den lugna sansade mannen, tittade mig i ögonen och sa lugnt "bra". Bra. <3 Jag satte en gräns. Stod upp för lilla Elaine på det sätt som min familj borde ha gjort, inte tio minuter efter sändning utan tio sekunder efter att jag berättat vad jag varit med om för femton år sedan. Men jag tänker inte lägga mer energi på det än jag gjorde igår kväll i det där arga samtalet. Jag tänker tillåta mig att vara arg och sörja lite idag, sen är det full fokus på de där barnen där ute. Ni får också lov att vara det. Arga. Folk som håller på med förlåta-snacket har inte känt er smärta eller smakat bitterheten av sveket. Det är skönt att ha Patrik i det här för han fattar precis. Såklart. Vi snackade om de där nära anhöriga som inte reagerar eller agerar önskvärt. Va arga. Det är helt ok. Men låt inte ilska äta upp er. Ett bra sätt att inte låta den göra det är att ta avstånd från dom som gör er arga. Kärlek på avstånd kan vi kalla det. Imorgon får ni som förbeställt boken hem den till er. Jag hoppas att den blir en ögonöppnare och att ni blir medkrigare för barnens rättigheter.
