Jag hade en sån verklig dröm. Det var en sån där dröm som gör att jag tror på Gud och att det finns något som är så mycket större och mer kärleksfull än något vi känner till. I drömmen var jag tillbaka i Bredängsskolan som var helt tom. Jag gick trappa efter trappa, genom korridoren som leder till trapphuset ner till mitt gamla klassrum. Dörren till det trapphuset är låst men en lärare som verkade jobba kväll kom ut just när jag skulle gå in. Hon såg förvånad ut att jag var där. Jag frågade om Carola Frankenstein jobbade och hon log förvånat över hur jag visste det, det är inte så att lågstadiefröknar stannar kvar på skolorna så sent då barnen slutar tidigt. Jag tog dörren och blev förvånad över hur verklig den kändes. Det kändes inte som en dröm. Jag gick konstig nog ner mot klassrummet där jag hade blivit mobbad under mellanstadiet. Då var inte Carola min lärare utan Sten. Varför gick jag dit? Korridoren mot klassrummet kändes inte lika hotfullt nu och från klassrummet lyste det. Jag kände hur känslosam jag blev ju närmre klassrummet jag kom. Jag skulle få träffa Carola Frankenstein, min bortlidne lärare som rökte pipa. Jag kom in i klassrummet och där sitter hon, min fina fröken Carola och spricker upp i ett leende när hon ser mig. Katedern är fylld av prov som hon rättar. Hon lägger ner pennan, tar upp sina glasögon på huvudet och sträcker ut sina armar mot mig. Jag börjar gråta hejdlöst och går mot henne. Hon tar emot mog och kramar mig hårt medan hon säger: Du är önskad och du är älskad. Sen kände jag kärleken välla över mig i det klassrum som varit så mörkt för mig i tre år. Carola gjorde anspråk på det i min dröm och gav mig kärlek och trygghet. Jag vaknade av att tårarna forsade och jag kände mig älskad och önskad. Det är ni med, glöm inte bort det.
