Jag har en liten drama queen i mig som kan skena iväg och göra livet lite surt ibland. Denna drama queen plockar ihop små pusselbitar här och var. Ett pusselbit var när jag läste om en kvinna som samlade ihop till en resa till sin dotter. Kvinnan, eller mamman kanske jag ska kalla henne, har bara några månader kvar att leva eftersom hon har livmoderhalscancer. En annan pusselbit i det hela är min farfar som förmodligen inte kommer vara med oss så länge till. Jag mår nog sämre av det här än jag ger utlopp för. Farfar är ju inte bara min farfar, han är så mkt mer med tanke på att jag inte har kontakt med min pappa. Men jag behöver inte förklara varför det känns tungt för mig, det känns tungt helt enkelt. Och det här får mig att tänka på döden och att vi alla ska dö någon gång. Det känns som min lilla drama queen drar mig tillbaka till de jobbiga existensiella tankarna som jag hade i tonåren "Vad är meningen med allt om vi ändå ska du och alla minnena som livet gett oss också dör?". Jätte-trista tankar, men idag tänker jag så och det gör mig SÅ deppad. Ännu mer deppad över att jag vill ta död på fröken drama queen inom mig. Fast hon är himla bra när hon är på gott humör och dramatiserar åt det positiva hållet. En annan pusselbit är att jag läser Patrik Sjöbergs bok och får veta hur han blev sexuellt utnyttjad som barn. Så drama queen får en pusselbit av hat mot pedofiler också. Sen är en annan pusselbit att jag har haft mensvärk i två veckor utan mens förstås, jag helammar ju så... Äsch jag vet inte hur det fungerar, men konstigt är det. Drama queen målar upp ett scenario att jag skulle ha livmoderhalscancer som den där mamman. Och det stannar inte där, jag dramatiserar vidare och allt slutar med att jag ser hur jag tar farväl av Matheo, familjen och alla vänner. Allt det här sista sker i mitt huvud och det får mig att må så dåligt att till slut ligger och snyftar över något som inte har hänt. Drama queen... Så idag ska jag göra två viktiga saker på morgonen. Jag ska träffa farfar och minsann få honom att le/skratta. Sen ska jag till gynekologen och få veta om något är vajsing med mig... Hoppas att ni har en bättre start på dagen. Jag känner mig konstant gråtfärdig. Kanske skulle man gråta en skvätt på vägen till farfar? Är det någon mer än jag som har en liten drama queen i sig och kan måla upp galna scenarior utan att de har hänt?
