Bättre ensam en tid på riktigt istället för ensam i en sjuk gemenskap. Så här skriver en person som blev sexuellt utnyttjad som liten. Jag har följt dig länge och har läst din bok. Jag beundrar dig för ditt mod och din kamp. Det är därför jag kontaktar dig nu för att be om råd... Hur ska jag hantera allt det här? Har jag rätt att må dåligt för det här eller borde jag bara tänka att det kunde ju varit mycket värre? Hur hanterar man att ens egen släkt vänder en ryggen? Jag trodde aldrig att det skulle kunna kännas såhär, och nu ångrar jag mig så mycket för att jag sa något överhuvudtaget... Vad har jag ställt till med? Jag svarar henne så här: Du har inte ställt till med något Elin, det är din släkting Pedofilen som har ställt till med allt detta. Några övergrepp är inte ENDAST några övergrepp det är "några" brottsliga handlingar mot ett barn. Att din familj beter sig så här är det största sveket någonsin. Läs min senaste bok Medan han lever om du får möjlighet och tänk att hade det varit din dotter som blivit utsatt av din pappa, nog fan hade du tagit dotterns parti. Älskade vännen det är inget fel på dig, det är fel på din familj. Anförtro dig till sunda personer du litar på utanför din familj och du kommer förstå det. Du är inte ensam, vi är många många som har familjemedlemmar som reagerar som dina. Jag har sagt upp kontakten med dem för hellre verkligt ensam än ensamhet i ett dålig sällskap. Men jag har andra familjemedlemmar nu, vänner och så. Blod är inte tjockare än vatten. Jag backar dig! Kram
