Jag tänker på alla posebilder som vi exponeras för nuförtiden. Och alla filter som läggs på för att försköna verkligheten. Jag är tacksam för att jag är 39 och är någorlunda skyddad och har en motståndskraft samtidigt som jag tänka på att är det denna virtuella värld som mina barn ska exponeras för. Jag har ju också ett ansvar och tänkte att jag kan ju posa men samtidigt ha kvar det mänskliga. Jag kan ha en spännisbild. Men där andra retucherar ryggmyset så kan jag helt enkelt ha kvar det. Inte för att jag någonsin retuscherat bort det (vet inte hur man gör) men jag hade nog kunnat välja bort en sån bild. Aldrig mer. Det kan väl vara rätt skönt att se sig själv i flödet. Jag vet hur jag saknade mörkhyade prinsessor och figurer i sagoböckerna. Nuförtiden saknar jag människor med skavanker och mänsklighet. Jag tänker att jag bjuder på det och hoppas att ni gillar det.
