Det känns som att allt man älskar har en baksida. Min passion är bland annat mitt jobb. Nackdelen är att jag kan jobba för mycket utan att riktigt tänka på det eftersom jag älskar det. Träningen är också en sån sak. Egentligen älskar jag känslan efter träningen, att jag genomfört ett tufft pass och slagit nya personliga rekord. Men meningen med träningen är nåt helt annat än för tio år sedan. Ord som "beach 2016" eller "smal och smärt" eller "mål 65kg" finns inte längre och det är så HIMLA befriande och skönt. Jag tränar inte främst för mig själv längre utan för mina barn. Jag vill vara där för dom och kunna vara med länge. Länge med livskvalité. Så när jag spänner musklerna så är det för dom. Jag ska orka för Evelyn och Matheo. Att få känna sig snygg är bara en bonus, men inget jag har fokus på. Baksidan av träningen är alla de som är där jag var för länge sedan. De som tittar på vågen och pratar i termer av "Beach...". Det påminner mig och vart jag var för längesen men också under en lång tid. Jag ska aldrig mer vara där igen och jag hoppas att vi blir fler som tränar för hälsan och det kvalitativa livet istället för för spegeln. Vad är er passion och finns det några baksidor av dessa passioner?
