Jag kommer ihåg den där klumpen i magen jag fick där jag satt i 1:a klass vid min skolbänk i Bredängsskolan. Vi hade besök från någon som pratade om jordens lungor i Brasilien - regnskogen. De höggs tydligen ner. Jag förstod inte varför de där vuxna som man ska lyssna på gjorde så. Dagarna följdes av ångest. Jag inbillade mig att jag inte fick i mig tillräckligt med luft. Att den faktiskt var tunnare efter den där dagen. Min lågstadiefröken Carola såg hur jag gick runt och spände mig och tittade oroligt på mig. Hon ställde sig på knä och höll mig mjukt om axlarna och frågade vad som var fel. Jag minns det som igår. Jag började genast att gråta och så många spänningar jag burit på dagarna efter den där presentationen kom fram. - Jag är rädd att jorden ska dö och att regnskogen ska ta slut, sa jag medan tårarna rann. Carola kramade om mig och visade förståelse på ett sätt som jag tagit med mig till mina barn. Tänk att det där samtalet 1988, att jag skulle sitta med det i huvudet nästan 30 år senare med tacksamhet. Samma tacksamhet jag kände då som 7-åring, den för att Carola inte ljög. Hon sa: - Elaine, jag är också orolig. - Är du, frågade jag förvånat mellan snyftningarna. Jag vet inte varför jag tyckte det var skönt. Förmodligen för att jag inte var ensam. - Ja vännen, det känns här i magen, sa hon och visade med handen på sin mage. Hon hade ont där jag hade ont. Jag var inte ensam. Hon fortsatte: Men jag tror att ju fler vi är som vet desto mer kan vi göra för regnskogen Jag försöker göra det jag kan för världen. En kamp i taget. Jag vill tillsammans med experter hitta ett system som gör att vi kan skydda barn från att bli sexuellt utnyttjade och se till att pedofiler aldrig kommer i närheten av barn. Sen när det systemet rullar och är exporterat i världen så vill jag skapa fler system för hållbar utveckling. Konsumenter regerar jorden, du och jag. Om vi bara bestämmer oss för att sluta äta kött så slaktas det inte längre 9000 grisar på Scan i Kristianstad varje dag. Grisar som är lika intelligenta som hundar. Jag mår så dåligt när jag tänker på det. Att vi tar oss rätten att äta djur av det enkla skälet att de inte kan säga "nej". Jag tänker på miljön också. Det är inte klokt att elbilar är dyrare än de som går på bensin. Som att köra grönt ska vara en klassfråga. Om jag hade kunnat hade jag klonat mig och jobbat så som jag jobbar med treskablinoll i fler områden. Djur, miljö. Jag hoppas att vi ska hitta en modell som går att exportera. Att motsvarigheten till metoo ska kunna ske på så många områden att den här världen blir bra. Gärna under min livstid. Idag är en dag jag skulle vilja gråta hos Carola över hur orolig jag blir för den här världen. Alla dessa rubriker av män som dödar, bröder som våldtar barn, pedofilringar i fotbollsklubbar för barn. Och när man höjer rösten att barns säkerhet måste sättas först så skammas man för att göra det svårt för män att söka till förskoleutbildningar. Perspektiven är så skeva, världen är skev. Men så länge jag andas ska jag göra allt i min makt att göra den till det bättre. Till och med mjölk får mig att må dåligt, särskilt nu när jag ammar. Tänk att en ko ska ha mjölk till en kalv men får maskiner på sina spenar så det ska rinna till i proportioner den kroppen inte är menad för och alldeles för länge. Jag måste fan ta att bli vegan för kan jag varken döda ett djur eller med rent samvetet kunna dricka upp mjölk från en ko som pumpas på den onaturligt mycket och av en maskin. Då borde jag inte göra det. Det blir nog målet 2018. Att bli vegan. Och kanske ha en elbil. Helvete vad dyrt med det senare och orättvist att det är en klassfråga.
