Föregående inlägg fick mig att tänka på sorg och hur vi alla hanterar den olika. Men inte bara det, andras sorg. Jag minns en kollega jag hade för många år sedan som fick ett sent missfall. Hon kom tillbaka till jobbet utan den stora mage hon hade när hon lämnat jobbet. Hon kom tillbaka utan bebisen som hon längtat efter så mycket, så länge. Hon kom tillbaka utan rosiga kinder och busig blick. Hon var tom, trött och helt nedslagen av sorg. Glansiga ögon, trött röst, men hon var tapper och jobbade på. Hennes kollegor, vi? Vi var livrädda. Trippade på tå och sa - ingenting. Tills hon en dag tog bröt den påklistrade stämningen där vi pratade om väder och vind i personalrummet. Hon tog sats för att prata och i samma sekund höll vi andan. - Det är ok att fråga hur jag mår. Jag mår skit. Jag är helt förstörd..." sen brast hennes röst och hon föll i gråt, vi med. Vi kastade oss över henne och höll om henne den lunchen. Jag skämdes, skämdes så jag dog över de dagar som jag hade hälsat på henne som om inget har hänt. Jag tror att det är efter det som jag på något sätt vill bidra, säga "jag ser att du är ledsen och jag är ledsen för din skull", bryta den där tystnaden. Men det är klart, ibland så kanske tystnad fungerar bättre. Eller i alla fall att inte säga för mycket. En man på en fest hade ett ärr tvärs över ansiktet som alla såg och tänkte på men ingen vågade fråga om. Han visste det, vi visste det. Ska man fråga eller inte? Jag vet inte. Bara man inte tvingar honom att säga något han själv inte vill. Det är ju det där med nyfikenhet och snaskighet. Kanske man bara kan låta saker vara? Men en tioåring frågade tillslut honom vad det var "med det där ärret". Mannen log tillbaka och sa att han hade fått det i en cykelolycka. Pojken svarade "jaha", festen drog en lättnads suck och saken var ur världen. Ser jag att du är ledsen så är jag inte den som hoppar på dig om jag inte känner dig. Men jag kanske i alla fall ger dig en vänlig blick. Jag såg en kvinna som stod och bara grät hjärtskärande på tunnelbanan för två år sedan. Det kändes omänskligt att låta vara henne vara samtidigt som jag inte visste om hon ville vara i fred. Jag gick upp ställde mig i närheten av henne. Våra blickar möttes och jag frågade om allt var ok. Dum fråga, jag vet. Men hon skakade förtvivlat på huvudet och började gråta ännu mer. Då gick jag fram höll om henne och hon grät ögonen ur sig i min famn. Jag fick aldrig veta vad det var, hon klev av vid Skanstull och sa bara "tack" mellan tårarna som forsade ned. Vi är olika. Vi sörjer olika. Men att vi försöker vara medmänskliga efter bästa förmåga och ibland gör fel, det borde vara ok. Bara vi försöker lite grann. Hur gör ni? Hur stöttar ni andra och hur hanterar ni er sorg?
