Jag hade en period i livet då jag var väldigt ensam. Jag valde det själv. I två år så umgicks jag mest med mig själv. Satt hemma, tände ljus, läste böcker, skrev mål och bad till Gud om ljusare tider. Jag led inte så värst mycket av ensamheten för den var ju självvald. Skälet? Jag hade inga bra vänner då. Men det fanns tider då den inte var självvald som sommaren 2007 i New York. Jag bodde i två månader och de kompisar jag hade där jobbade 24/7, och jag skulle leva författarlivet. Sitta på cafén och skriva färdig min andra bok. Sablans vad ensam jag var, och skaffa kompisar det är inte en lätt sak kan jag säga. Hur gör man egentligen? Bloggvännen Helena känner igen problematiken Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har också svårt att hitta vänner, vilket känns som ett misslyckande när alla andra verkar ha helgerna fulla av aktiviteter. Så mycket man vill och skulle kunna göra, men som man inte kan göra själv.. Vet inte var du bor,men Stockholm är en svår stad tycker jag, och efter sex år här år jag får jag fortfarande höra att de säkert är för att jag är”ny” i staden, och det blir bättre när * man har ett jobb (provat flera jobb) * pluggar(pluggat klar snart) * går kvällskurser (provat) * engagerar sig ideellt (provat..) etc.. Helger är jobbiga, men kanske framförallt födelsedagar. Fyller snart jämnt, och känner att jag måste resa bort för att låtsas ”fly från alla gratulationer” – för hur ska man förklara att man inte har någon att fira med? Det är så många personer därute som är ensamma. Jag vet själv att folk försökt bli kompis med mig, men jag är inte mottaglig just nu. Varför? Jo för jag tänker på min farfar som är ensam större delen av tiden, och tiden jag har kvar vill jag ge till honom. Och sen vill jag underhålla de vänskapsrelationer jag har, för det är knappt att jag har tid till det. Sen när jobbet börjar så är ju Matheo och Gustav självfallet de som kommer allra först. (långt sidospår, sorry) Det var säkert fler som tänkte som jag när jag försökte få polare i New York. Men man kan ju inte finna sig i ensamheten, människan ÄR ett flockdjur. Så hur gör man? Bloggvännen Jaqueline skrev fint om det häromdagen. Jag har länge funderat på ensamheten ur olika perspektiv, detta sen jag uppmärksammade den när jag lärde känna mitt ex. Hur vanlig ensamheten är. Det är inget fel med ensamhet men jag undrar om det är något vi kan göra annorlunda? Att ha en partner är en lösning på det men jag kan inte låta bli att fundera på vad det skulle ge om vi talade om att vi är ensamma utan att det får en negativ klang. Därute finns det fantastiska människor som är ensamma och det är lättare att nå varandra genom att se på ensamheten på ett annat sätt. Jag tycker det är hemskt tråkigt att folk ska känna sig ensamma och att det ska vara så svårt att finna vänner i Stockholm. Finns det inget man kan göra? Är det några som känner sig ensamma? Några som varit ensamma och hittat vänner på olika sätt? Berätta gärna, tror de ensamma behöver lite stöd och tips. Sen älskar jag era kommentarer på sånna här inlägg, det är så lärorikt och tröstande på något sätt.
