I natt innan jag somnade så tänkte jag att vad coolt det skulle vara att vakna upp och gå i första klass i grundskolan. Jag skulle stå upp för alla mobbade, prata med mobbarna och lärarna för åtgärder. Sen hade jag frågat chans på greken Cristian när vi gick i tredje klass, bara för att kunna säga "Yes jag frågade chans en gång" vid 33 års ålder. Hahaha, vilken människa jag är. Sen fortsatte tankarna och jag tänkte på högstadiet. Det är jag rätt nöjd med, men jag hade gjort allt det som ansågs lite konstigt i det coola gänget jag hängde i - eller så var jag bara osäker själv kan vara fel att skylla på dem - tagit dansklasser, sjungit och struntat i all den destruktiva 90-talsbantningen. Och jag hade sökt till St:eriks gymnasium - den estetiska linjen. Men hade jag ändå hamnat på Brännkyrka gymnasium så hade jag skitit i de tysta halvt hjärndöda "coola" basketkillarna som jag av princip, men inte hjärta, trånade efter - jag var ju baskettjej. Jag hade raggat upp de "töntarna" som jag egentligen var förtjust i och skitit i vad alla hade sagt. Gud så stolt jag hade varit över mig själv. Sen hade jag hoppat pingstperioden efter gymnasiet. Jag kan tro på Gud ändå. Jag hade tränat crossfit redan då (innan det fanns per definition, haha) och gjort precis det jag gjorde från 22år tills nu. Jag är faktiskt riktigt nöjd med de senaste elva åren. Jag hade festat, dejtat, rest, flirtat med män och hängt med vänner precis lika mycket om jag vaknade upp som 22 år. Det känns skönt att känna och nu ska jag se att jag kommer känna så av resterande liv. Men ett år i taget, snart är det nyår och Gustav blir min nyårsmålsmänniska i år. Camilla brukar vara den människan, men nu är vi ju i Spanien. Men ni då? Vilka episoder i livet hade ni gjort om en smula? Älskar att höra sånt! Berätta! /Elaine, rättar till trosorna. Nej det gör hon inte men hon fick en tvångstanke att skriva det.
