Elaine, jag måste bara berätta detta för dig! Jag var en av dom som skrev att jag kände mig obekväm med universitetsnollningen när du skrev ett par inlägg om att skaffa vänner osv. Jag valde till slut att inte vara med på nollningen, vilket jag dels är glad för (då jag hörde vad de hade fått göra – saker jag inte hade kunnat stå för) men samtidigt blev det också en knepigare situation för mig att komma in en vecka senare när vissa redan börjat forma kompisgäng. Brukar ha svårt att bara ”smälta in” med folk, även om jag söker kontakt och börjar prata lite så utstrålar jag ändå någon ”ensamvargs”-vibb som gör att jag inte naturligt attraherar människor. Det tar helt enkelt lite längre tid för mig, och det har jag accepterat! Sen för ett par dagar sen så bara sköljde en våg av ensamhet över mig. Jag har fortfarande inte riktigt ”bondat” ordentligt med någon och jag började få panik över att det var för sent (mina tre minuter var över, om man säger så!) och att jag aldrig skulle lära känna någon och va helt ensam i 3,5 år och ja. Jag grät en hel del. MEN! Sen tänkte jag på ett annat (eller om det kanske var samma) inlägg du skrev, att man bara skulle ta tag i sig själv och våga bjuda ut nån på fika, ta första steget, säga ”Hej, jag vill lära känna dig”, så det är precis det jag gjort! Idag tog jag mod till mig och frågade en tjej jag pratat lite med om hon ville gå och ta en fika någon gång och snabbt som attan hade vi bokat in en fika nu i helgen! Så tack Elaine, du kanske har gett mig en ny kompis! Jag hade aldrig gjort något sånt här förr, och skulle aldrig ens tänkt tanken om du inte uppmärksammat mig på det. Och så enkelt det va! Läskigt, men enkelt. En liten liten fråga liksom. Så nu skickar jag ut det vidare till alla andra som är som jag: det går, bara man vågar. ❤
