Jag skämtar mycket om mitt tillstånd nu, men jag måste sluta göra det. Jag kanske inte ens har adhd. Jag är så rädd för att gå in i något och få indikationer om något för att sen bara få veta att jag inte har det. Jag är så rädd att jag inte ska få hjälp utifrån den situation det verkar som jag är i nu. Jag har tre samtal kvar med psykologen och sen ska hon prata med en anhörig till mig. Men en sak jag måste sluta göra eller något jag absolut inte ska göra om jag får diagnosen, så är det att skämta om mitt tillstånd. Jag gjorde det efter en hel promenad med mina underbara grannar som bara lyssnade på det jag gick igenom, men jag var så taskig mot mig själv. "det förklarar att jag är ett nutcase" sa jag och skrattade lite osäkert. Men när jag kom hem så bröt jag ihop och grät och grät. Det är inte alls roligt att ha kämpat med saker som varit så enkelt för andra i 40 år. Inte alls kul. Visst jag har åstadkommit saker, men folk vet inte vad det kostat mig emotionellt och psykiskt. Många säger att medicinen förändrar livet till det positiva. Just nu längtar jag efter den. Känner ni som har adhd att det varit livsförändrande med medicin och hur isf? Stor kram och tack för att. ni är här.
