Vi gör saker. Fortsätter att göra saker, men inte som att inget har hänt, tvärtom. Jag tänker på farmor Inger hela tiden. Mitt i träningen igår så kom sorgen som en våg över mig. Jag satt på rodden när tårarna bestämde sig för att göra ett besök. Jag tittade över axeln för att se om Gustavs axel var tillgänglig för tårarna att landa på, men jag såg honom inte. Så jag lät tårarna landa på mig själv. Jag rodde och jag grät. Det slår mig plötsligt att jag inte berättat för mina vänner om det här, om farmor Inger och att hon är på väg. Jag tycker det är svårt att berätta samtidigt som något pågår och man bearbetar. Det är fruktansvärt ensamt att vara som jag i dessa situationer. Tur att det finns observanta varelser som fångar upp en ibland när man går hålögt på sorgens väg, som den dagen jag var på väg till rättegången mot min så kallade pappa, själv. Tur att Stefan och Daniela dök upp, jag hade inte velat vara själv. Jag tycker det är hemskt att Inger är själv i sin upplevelse av att släppa detta liv. Det upplever man ju inte tillsammans med andra trots att vi alla ska dö. Jag vill inte att hon ska vara ensam. Men hennes barnbarn är med henne så hon är omgiven av kärlek. Jag sa det till henne när jag var där. - Inger, du är älskad. - Är jag det? - Jätteälskad! - Det är jag tacksam för. Mitt i hennes ångest kunde vi, personerna som älskar henne, lura bort ångesten med kärlek. Mitt i allt skrattade och log hon. Det är väl så man får göra. Dra fokus från döden trots att den jäveln lurpassar runt hörnet.
