Har ni tänkt på att det är lättare att komma över en person som beter sig som en idiot! Och gör hen inte det så är det lättare att i alla fall inbilla sig att personen var dum, lurade dig eller egentligen inte var så där fantastisk som du trodde. Ens omgivning hjälper en med denna bearbetning som är så väl behövlig efter man blivit lämnad av personen man var så kär i och hade målat in i sin lyckliga framtid. Klart hjärnan vill göra allt för att få personen att vara en lömsk elak jävel som inte är något att ha. Det är lättast så, men inte alltid sant. Han kanske är helt underbar och kort och gott inte tillräckligt kär i mig. Kan vi ta sånna sanningar eller borde vi få leva med våra vanföreställningar om hemska ex. Jag är ett sånt där hemskt ex. En som gjorde slut och på omvägar fick höra att jag lurat mitt ex, att jag haft en agenda och inte älskade honom "på riktigt". Han var arg på mig. Och en liten reflex i mig vill höra av mig och förklara att jag fan inte har lurat någon, att jag älskade massor men inte tillräckligt för honom. Men jag gjorde inte det. För att låta honom gå vidare. Då är det bättre att man sväljer stoltheten och utan invändningar tillåter sig bli uppmålad som ett monster. För det är lättare från honom att få vidare från ett monster än en tjej som älskade honom mer än någon annan på den tiden. I can be your monster baby! Jag vet ex som har glorifierat mig och fortfarande inte har kommit över en. Det är ju inte bra. Då är jag hellre ett monster. Är ni monster för några av era ex eller har ni ex som är monster?
