Ni bloggvänner vet vem jag är idag. Men ni vet inte vilka erfarenheter som har tagit mig dit jag är idag. Jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av det. Nu har jag ju tänkt en del på hjärtekrossarna efter den där ständiga mardrömmen. Ni var många som delade med er av era historier av brustna hjärtan, det gjorde ont att läsa: Mitt hjärta blev totalt krossat när min fästman/sambo var otrogen medan jag var bortrest, för snart 3 år sedan. Vi hade det bra, just renoverat och var så glada. Jag vill påstå att jag är över det, men ibland kan det komma stunder då sorgen är riktigt påtaglig och värker ända in i själen. - Maddie Mitt hjärta blev krossat för sju år sen. Min sambo till fem år hade varit otrogen når jag var gravid med vårt andra barn. Han sa hej då till oss når min son var två år och min dotter 2 månader. Det var det värsta som jag har varit med om…det är bättre nu även om dom två är fortfarande tillsammans. Jag hade svårt med att lita på andra efter det. - Heida. Så jag vill dela med mig av mitt en gång brustna hjärta... Så sa han. Det var då jag gav upp mitt liv i Sverige, köpte biljetten för att flytta till Barcelona 2005. Han var väl inte svärmorsdrömmen, sa att han jobbade som kock, men aldrig fick jag hälsa på honom på jobbet. Jag köpte två biljetter lite tidigare än han visste om, jag tänkte att jag skulle överraska honom. Jag åkte ner med Parisa och vi var båda bubbliga över vårt nya liv i Barcelona. Två veckor skulle bli två år. Jag gick till cafét där Parisa hade klurat ut att han skulle vara med sina vänner. Där satt dom och skrattade runt bordet. Det var lite maffia över dem, alla var rumäner, hade guldkedjor, rökte stolt och sippade på sina espressos. Tjejerna satt med alldeles för korta klänningar i deras knän, med märkesväskor och blonderat hår. Jag gillade stämningen, det var förbjuden och opassande i Sverige. Men här i Barcelona fanns det ingen box, inget var rätt eller fel. Jag stod lite längre bort och betraktade dem, njöt. Nu kom min pojkvän. Han var också smyckad med lite kedjor, yngre än de andra. Han såg upp till dem. Han satte sig vant på stolen lutade sig bakåt i den, helt ovetandes över att jag var där. Vinkade lite nonchalant till sig en av tjejerna som stod och rökte vid andra bordet. Hon fnissade lite, skrockade något på rumänska, slängde mitt sitt hår och satte sig i min killes knä med sin alldeles för korta klänning... Det första känslan när jag såg det var konstigt nog skam. Skam över att jag hade kommit tidigare, lämnat Sverige och berättat för alla att min stora kärlek insisterat. Hur kunde jag varit så naiv så dum? Den Elaine jag är idag hade gått fram och hällt Espresson över hans huvud och sagt "Jävlar vad du kommer ångra dig din sorgliga looser!". Men jag hade varken den självkänslan eller självförtroendet än. Han hade tryckt ner mig så mycket och sagt att jag skulle behöva gå på gym, han hade sagt, som han kallade det; "med kärlek". Nu vet jag att kärlek är när man pussar en valk som dessutom har lite bristningar på sig, så skulle min framtida man göra. Men jag visste inte det då. Tårarna brände bakom ögonen, men jag blinkade bort dem, sträckte på mig och försökte sorgligt nog hålla in magen. - Hola... sa jag lite osäkert. Han blev chockad, de andra männen log snett och tittade ner i sina askkoppar som om de hade sett liknande scener förut. Han reste sig hastigt upp, nästan förbannat så att tjejen tvingades upp på sina vingliga klackar. Sen ledde han ut mig ur kafét och skällde ut mig, han gjorde så när han kände sig osäker. Det bättrade ju inte på min självkänsla direkt. Han sa att hon var en god vän, "förklarade" den rumänska kulturen att kompisar visst får sitta i knät. Det skulle jag aldrig få eftersom "du är ju inte rumän". Och sen gav han mig nyckeln hem och sa att jag skulle vänta där tills han kom. Jag gick ursäktande därifrån och väntade på honom hemma hos honom. Det gjorde jag många kvällar och fick se honom smyga in runt 04.30 på morgonen luktandes alkohol och kvinnoparfym. Fortsättning följer...
