Jag har skrivit dagbok sedan jag kunde skriva. Det är blandade känslor att se tillbaka. Igår läste jag en dagbok från 2004, och det var med lite blandade känslor som jag läste den. Jag var yngre, det krävdes inte lika mycket för att säga att jag var kär i någon för jag hade inte träffat kärleken. Jag kompromissade, samtidigt så var jag inte dum ändå. Jag visste någonstans vad äkta kärlek var och att jag skulle känna igen den när jag mötte den. Och jag visste även när jag slösade tid på någon som inte hade lika starka känslor för mig. Jag gillar en dialog mellan mig och killen jag var kär i, jag förevigade den i dagboken som tog plats 2005. Jag: Jag känner mig inte så uppskattad som jag vill vara i ett förhållande. Han: Men Elaine, du är uppskattad jag har bara svårt att visa känslor. Jag: Det är svårt att visa något som inte finns där. Han: Jag är inte den som håller i hand på stan Elaine. Jag tog hans hand: Jo, det är du. Du är bara inte det med mig, men du kommer bli det när du träffar den du är kär i. Med dom orden gjorde jag slut, min hjärna tog kommando för att skydda mitt hjärta. Ett halvår senare träffade han sin kärlek och jag såg dem sitta och hålla hand i gräset. De är fortfarande tillsammans och jag är glad att han upptäckte vad kärlek var. Sen är jag glad att jag värdesatte mig själv så pass mycket att jag kunde släppa honom och gå vidare mot framtiden och mina drömmar - för där väntade Gustav. ❤ Undrar vem som väntar på dig.