Godmorgon mina fina! Denna vecka känns som en bra bloggvecka. Jag känner mig lugn, harmonisk och utvilad. Gustav och jag hade ett långt samtal om att ta fighter offentligt hur värt eller ovärt det är. Han tycker helt klart att jag ska ta fighter som den för Cissi eftersom det reflekterar vad många sexuellt utnyttjade drabbas av - förminskning och shaming. Jag har lärt mig sålla kan jag säga, men ibland slås jag av hur lite civilkurage det finns i samhället och hur folk hellre håller om sitt anseende istället för att stå upp för det som är rätt. Jag tycker det är rätt sorgligt. Jag antar att mitt sätt att vara skrämmer vissa. De tycker att jag bråkar. Men jag är ingen bråkig person, däremot har jag inga problem att säga till när någon gör fel. Som häromdagen var någon sjukt otrevlig mot en äldre man som inte förstod sig på pekskärmarna på SJ. Han skulle få hjälp hos kundtjänst, liksom vi som stod i kö efter honom. Jag antar att hon som satt bakom luckan var stressad och därför lät irriterad på hans frågor. Hans rygg var krokig, rösten darrig och ögonen stora och frågande. Han var vilse i denna högteknologiska värld och han behövde inte kvinnans snärtiga och irriterande svar när han tagit sig mod att ställa frågor. Hon himlade med ögonen och drog långa suckar när han försökte förstå hennes svar som dessutom innefattade en hel del engelska ord. Jag stod bakom den äldre mannen och såg hur hans axlar höjdes och sänktes i både skam och uppgivenhet. Jag blev så ledsen för hans skull och tillslut efter kanske hennes åttonde suck så gick jag fram, såg mannen vänligt i ögonen som i att säga "förlåt för detta, men jag måste göra något". Ett ljus tändes i hans ögon och han log. Jag kände mig splittrad för jag vill inte skälla ut folk publikt. Jag vill heller inte betraktas som nån diva då man är halvt offentlig och folk kommer märka att "den där retorikern på tv" skäller ut en person på kundservice. Men det här var att stå upp för en äldre man som blev felbehandlad, nedtryckt och förnedrad. Jag var inte retoriker, jag var en medmänniska. Jag tycker alla ska vara det så gott det bara går. Jag blev arg, jättearg. Men mest blev jag ledsen för någonstans såg jag farfar i den äldre mannen. Hur svårt det är att hänga med, men att de ändå försöker. Jag fick blinka bort tårarna mellan orden: - Du tilltalar inte kunder.. människor på det här sättet. Jag vet inte om du har missat det, men det står kundTJÄNST på din lucka. Du ska stå, folk som behöver hjälp, till tjänst. Du ska inte trycka ned någon. Hur vågar du tilltala honom på det här sättet? - Det är ingen fara, försökte den äldre mannen ursäktande men jag hejdade honom och tittade på kvinnan som mest såg uttråkad ut. - Jo, det är en fara. Fara för folks välmående och hälsa när det finns folk som du som trycker ner andra. Nu ska jag kliva av denna kö och hjälpa mannen med det som egentligen är ditt jobb. Hon gjorde ansats att prata men jag höll upp en hand för att stoppa henne. Jag var för arg för att höra vad hon hade att säga. Jag ville bara att hon skulle veta att hon gjort fel. Jag torkade bort en ilsken tår och gick med mannen till biljettmaskinerna och hjälpte honom. Han var så tacksam och gav mig en kram. Jag höll fan på att bryta ihop i den kramen. Kändes som det var farfar som kramade mig på nån vänster. Älskade äldre generation, som jag älskar er. När Anitha Schulman blev trashad offentligt i en dialog mellan två kändisbröder som man "ska vara rädd för" så höjde jag och fler rösten för att släktdispyter kan man ha någon annanstans. Jag känner inte Anitha, vet inte vad hon är för en person. Men det spelar ingen roll, jag kände med henne i den situationen och ser man att något är fel så tycker jag man kan säga det. Cissi känner jag. Och när två av hennes vänner diskuterar huruvida hennes diagnos eller ålder kunde vara skäl till en våldtäkt så höjer jag rösten också. När en våldtäktsman benämns vid sitt smeknamn "Virre" i samma situation så blir jag beklämd. Mest för att det är en fråga jag brinner för och kan - den om sexuella övergrepp. Ska jag vara tyst här så blir det nästan konstigt. Eftersom höja rösten är relativt ovanligt i Sverige så blir man betraktad som bråkig. Men jag varken hatar eller bråkar, jag vågar säga när jag tycker saker är fel. Jag vågar säga det högt. Jag är så glad för er där ute som gör detsamma! Låt oss bli fler
