Det var 1999, jag och tre kompisar hade blivit bjudna till en hemmafest i Lidingö. I det stora flådiga huset satt supersmala tjejer i märkeskläder. När vi kom in hade de inte hyfs att säga Hej, näsan var för högt upp i vädret medan blickarna motvilligt granskade vad vi "de nya gästerna" hade på oss. Killarna pratade pappas och mammas pengar, båtar, golfklubbor och hus. Tjejerna pratade Chanelväskor och annat märkessnack. Jag gick in i köket där en brat med bakåtslick och rosa skjorta stod och rökte. Jag var bara luft för honom, men jag tänkte ändå vara artig för att visa lite klass för den ack så klasslösa wanna-b-öfvreklassen. Jag med stort leende: Hej! Han föga intresserat: Rickard (typ) Von Gyllenfjärt. Jag trevligt: Elaine Bergqvist. Han tittar ut genom fönstret och säger: Dig har inte jag sett förut, vart i trakten bor du? Jag: Jag bor inte i "trakten" jag bor i Bredäng. Han tittar på mig för första gången och utbrister: Oj. Varför det? Jag: Vaddå varför det? Han: Men ni kan väl köpa en lägenhet på Östermalm istället? Jag: Ja, din pappa har säkert lite pengar över till oss också, eller? Han tittar oförstående på mig och sen förvandlades jag till luft igen. Det här är skälet till att jag hatar brats - snorungar som skryter om sina föräldrars pengar, tror att de har valt sina öden och fnyser åt dem som "valt" andra öden som Bredäng eller en Favela. Jag vill inte att mina barn ska ha sånna kompisar och jag vägrar att umgås med sånna människor. Äckel är vad dom är. Jag borde vara kristen och "älska" dem, men herregud allt jag vill är att klippa "pappas kreditkort" ge dem en örfil och kasta in dem i en favela. Jävla skitmänniskor, att de ens finns. Min nästa tvångstanke är att gå in på Sturehof med den här t-shirten. /Elaine, lite hormonell men genuint upprörd på brats kommer hon alltid att vara.
