Jag fick ett sånt tråkigt men väntat sms från en kompis som var trött på att jag aldrig hör av mig, att jag alltid tackar nej till sociala tillställningar och att jag sällan svarar på sms. Ja, jag är ingen vidare kompis till dom som inte är mina närmsta vänner. Jag förstår henne. Jag hade också slutat umgås med mig själv om jag var henne. Jag har ju ett annorlunda liv som inte alla förstår som "bara" vill ta en fika. Jag jobbar och jag är mammaledig. Jag reser och jag försöker underhålla de relationerna jag har till mina närmsta. Det är inte lätt när man, som jag gör nu, sitter på ett tåg från Göteborg till Stockholm. Sex timmar har jag åkt tåg idag. När jag kommer hem så tänker inte jag att jag ska ringa den där kompisen, jag tänker att jag ska vara med min familj. I en annan tillvaro, ett annat liv, en annan jobbsituation så hade jag kunnat ha fler kompisar än jag har idag. Men det går inte för dygnet har begränsat med timmar. Det är barnkalas till höger och vänster och har Matheo, Gustav och jag rest en vecka då vill jag bara låta oss vara hemma en helg. Dom som inte förstår det har jag all förståelse för, men istället för att göra dem besvikna gång på gång så är det bättre att inte vara min kompis. Trist men verklighet. Jag är inte ledsen över att det är blir så här, det är bättre att jag umgås med folk vars förväntningar jag kan infria utan större ansträngning. De sköna är att jag varken är ledsen eller arg, mer lättad över att slippa göra människor besvikna. Jag träffar inte ens avlägsen släkt som jag skulle vilja träffa, än mindre bra kompisar som är underbara trots att det inte är de närmsta. Jag har själv haft att göra med personer som gjort mig besvikna. Men jag slutade att umgås med dom för att träffa folk som infriade mina förväntningar. Du kan inte sätta dig på en persons prioriteringslista, du märker hur högt upp du är. Jag var tillsammans med en kille som ville träffa mig två gånger i veckan högst. Stannade jag kvar för att försöka ändra honom? Nej, jag gick vidare och träffade Gustav. Idag är jag tacksam för att: Min PT David sa att jag aldrig har varit i bättre form, inte ens innan graviditeten. Att publiken nickade extra mycket idag. Att jag lyckades hålla mig för gråt när jag nämnde farfar. Att mina närmsta har rimliga förväntningar och att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete för det liv jag lever. Att farmor Inger vill ställa upp på en intervju om vår relation på söndag. Att killen på weekday hjälpte mig att hämta en pincett när jag oförklarligt fått en sticka i stortån. Han lät mig sitta bland jeansen i skyltfönstret med tå och pincett i vädret. Ingen tyckte det var konstigt. Älskar Göteborg! /Elaine, skulle vara ännu mer tacksam om hon kunde klona sig och umgås med fler - det finns så mycket underbara människor och så lite tid. :(
