De satt i soffan och fredagsmös precis son majoriteten av alla andra par i det avlånga land de bodde i. Väggarna, stockholmsvita. Soffan, ljusgrå. Vasen, från svensk tenn som varit på tapeten. Allt i enlighet med instruktionsboken. Bröllop, barn, volvo och villa väntade runt hörnet. De skulle bara vara kära ett tag till först och sen hoppa på tåget "som alla andra gör". Rätt ska trots allt vara rätt. Lycka är att uppfylla folks förväntningar. Han håller sin arm runt hennes axel och hon lutar sitt huvud på hans bröst. På tv skrattar en kvinna så att hon tjuter. Fredagsmysarna blir lite snopna. Hon: Vad konstigt hon skrattar. Han: Ja verkligen. Hon: Kan man verkligen skratta så? Han ler: Ja, tydligen. Hon: Hur skrattar jag? Han tänker och hon väntar förväntansfullt på svaret. Han fortsätter och tänka och hon undrar varför det tar sån tid. Sen börjar hon fundera själv på hur hon skrattar. Han har funderat för länge nu. När skrattade hon sist egentligen? Det minns hon inte. Inte han heller. De inser det samtidigt och tittar på varandra, hon anklagande, han skamset. Handen bort från hennes axel. Men han finner sig snabbt. Han: Beskriv mitt skratt då? Hon blir lika skamsen hon. De sitter skamset bredvid varandra och lyssnar på ljudet från det märkliga skrattet på tv. De undrar om det kanske är ett märkligt skratt. Det som var märkligt kanske i själva verket är att de hör ett skratt över huvudtaget? De försöker bestämma sig för om de ska avundas eller avfärda kvinnan på tv. Hon ger ifrån sig ett grymtande skratt som blev fredagsmysarnas räddning. De ler mot varandra samtidigt för sådär kan man ju inte skratta oavsett hur kul det är. Deras kutade ryggar rätas för skammen rinner av dem. De kanske inte skrattar men de har alla rätt på svennebanan- och vuxenproven. Det är lycka det och det är bättre än olycka och värt att betala med skratt. Skratt är överskattat. Hans arm runt hennes axel igen. Fredagsmyset fortsätter.
