Jag kan inte säga annat än att jag hatar det här dagen. Jag är alltid deppad på den här dagen. Jag dras tillbaka till min barndom och påminns om att livet gav mig ordentlig nitlott när jag kom till den här världen - min pappa. En del av mig är hämndlysten och vill berätta för världen vilket svin han är. En annan del är ledsen över den missanpassade varelse han är och har blivit. Tänk att barn skyddar sina föräldrar till och med när de blivit vuxna. Dessa lojala stackars barn, dessa hemska föräldrar. Min farfar ligger på akuten och jag vill inget annat än att åka dit för att gratta honom på fars dag, pussa honom på pannan och säga att det är ok. Vi kommer klara oss nu du får åka hem till himlen. Men bredvid min farfar kommer även detta monster sitta och det känns nästan som att antingen kommer han döda mig eller jag honom. Jag hatar honom. Och jag älskar honom. Jag tänkte länge innan jag skrev det här inlägget för att det är det första privata inlägget jag skriver. Men så tänkte jag på alla er där ute som också tycker att fars dag är himla trist. Annonserna av glada pappor med nya slipsar och lyckliga barn. Det kanske inte passar så bra ihop med din alkoholiserade pappa, eller den misshandlade pappan, pappan som övergav din familj eller utnyttjade dig sexuellt, misshandlade dig verbalt eller kanske psykiskt? Jag vet inte vad ni har haft för pappor, men jag vet att vi är några stycken som dragit livets nitlott och till er vill jag bara säga att en vacker dag så gör vi den här dagen till en bra dag. Den dagen kanske inte är idag, men en vacker dag där borta i framtiden. /Elaine, är samtidigt tacksam att Matheo drog en vinst när han fick sin pappa Gustav.
