Gustav och jag har pratat och jag har sagt att jag på riktigt blir olycklig av att vara borta dagar och tider då jag kan tillbringa tid med barnen. Söndagar till exempel. Gustav sa helt krasst "Men då får vi sluta med det helt enkelt". Det kändes som att få en julklapp, men samtidigt kändes det svårt. I en bransch där många räknar antal föreläsningar som ett mått på hur framgångsrik man är. Inte bara det, vilka coola eller knasiga destinationer man tar. Man klättrar och klättrar mot en topp och ingen frågar sig om höjden de är på nu faktiskt räcker bra. Vore det inte klokt att stanna? Vad finns det på den där toppen egentligen? Syrebrist, platsbrist och plötsliga kastvindar. Det lockar mig inte. Jag känner spontant att jag har hittat min "höjd" och jag vill till och med trappa ned lite, ner till dalen. Men sen är det ju lite läskigt att tacka nej till förfrågningar. Men så kom det en. Gustav: Vill du föreläsa i Göteborg en söndag i februari? Jag funderar en stund och kastar om frågan inom mig. Ställer den exakt som den borde vara. Inte en fråga om jag vill jobba en söndag utan en fråga om jag vill vara borta från barnen ytterligare en söndag. Tidsbristen är redan stor. Har vår familjs välmående råd med det? Nej? Har plånboken råd med att tacka Nej? Ja. Jag lite skyldigt: Nej det vill jag inte. Gustav ler och vi nickar införstådda att vi är på en ny bana. Vi stannar i dalen. /Elaine, tycker att det är läskigt att tacka nej till jobb, men påminner sig att det är läskigare att tacka nej till tid med barnen.
