Jag tycker det är en ganska hårfin skillnad på att fråga med omsorg och fråga anklagande när man är oroad för någon. I den ena formuleringen känner man kärleken och i den andra dömandet. Omsorgen mellan Evelyn och Gabbys dotter Vera häromdagen.❤️ Jag vill att allt jag säger ska komma från en kärleksfull och ljusplats. Är det minsta gift eller mörker i, minsta dömande så låter jag bli. Jag tycker inte att det finns nån speciell formulering som gör att det blir dömande eller omsorgsfullt, det är med hur det känns när man säger orden. Häromdagen var jag jätterädd för att ställa en vän en känslig fråga i all omsorg. Jag väntade några dagar klurade på hur jag skulle formulera det tills jag sa det väldigt försiktigt. Det landade som bomull, inte för att jag klurade utan för att jag var försiktig och ville vara omsorgsfull och jag tror det hördes på min ton. Omsorg i soffan Mitt ultimata mål är att precis alla ska känna kärleken, inte irritationen när jag säger till, ger feedback eller reder ut saker. Jag har historiskt vevat igång mig själv till irritationer med att anta intentioner som andra har trots att jag faktiskt inte vet. Min kloka kusin sa att folk som blir förbannade ibland kan skrika JAG FATTAR INTE HUR DU TÄNKER. För mig vad det mindblowing för meningen i sig är ju skäl att låta bli att både bli arg eller att skrika. Att bara våga fråga ”vill du berätta hur du tänker” istället för att omfamna sina negativa antagelse. Jag gillar verkligen hur jag jobbar på mina tankespår åt bättre riktning. Att få gå mot en mer harmonisk plats där folk känner sig trygga med mig och säkra på att allt jag säger är hämtat från en kärleksfull plats. Det är målet. Pascal på en kärleksfull plats, mormors arm.
