Godmorgon mina fina människor! Hoppas att allt är bra! Jag mår bra men är mycket tröttare än jag brukar vara. Vid 15.00 varje dag så vill jag helst sova en halvtimme. Och på kvällarna har jag en mental brottningsmatch mellan att lägga mig tidigt och gå till gymmet. Varannan dag vinner sängen, varannan gymmet. Men jag straffas verkligen de dagar jag inte roddar för då har jag så ont i ryggen. Jag har tänkt mer på det där med så kallat skryt och andras framgångar. Eller kanske mer mina framgångar. Efter snacket om skryt igår så blev jag faktiskt lite orolig över att jag uppfattas som skrytig. Sen när jag vaknade upp och läste den här kommentaren så blev jag destomer fundersam. Min spontana känsla är ett leende, lugn och lite fniss över vilken otroligt bitter människa Stina verkar vara. Hur orkar hon reta sig på folks framgångar. Jag kan höra om dom varje dag och flera gånger till och med för jag blir så jädra inspirerad. Deras framgångar säger inte att jag är dålig, de säger att de är bra och det i sig ger mig hopp om livet över lag. Men så kommer tvivlet igen och det sprider sig. Jag hörde av en vän att någon tyckte att jag tog många selfies på min facebook. Men det är ju inte för att visa upp mitt utseende utan den är för att ha ett ansikte på budbäraren. Det kanske bara är jag, men när jag får ett budskap så vill jag se avsändaren och jag inbillar mig att andra vill det samma. Jag vill inte se ett träd eller ett par skor, jag vill se dina ögon. Poängen är inte mitt utseende, poängen är att budskapet kommer från mig. Jag står för det jag säger och jag kan visa mitt ansikte i frågan till skillnad från Ku klux klan eller de anonyma kommentarer som uttrycker radikala åsikter. Hade mitt utseende varit fokus och poängen här så hade bilderna varit av annan karaktär. Och tvivlet fortsätter. Mina framgångar och känslan av inspiration när det går bra för andra. Det kanske är lätt för mig att bli glad för att det går bra för mig. Jag får ju erkännande rätt ofta som jag är tacksam för, berättar om men jag vill ju aldrig få någon att känna sig dålig. Aldrig. Som här årets karriärmama 2013. Det kanske sticker i ögonen på folk. Usch om det skulle vara så. Att folk generellt är som Stina. Jag läste era kommentarer igår och många definierar skryt som att man berättar att man är bra men på samma gång är noggrann med att berätta att andra är dåliga också. Jo, det kan jag förstå uppfattas illa, jag gillar inte heller sånt. Men så finns det dom som tillskriver folk skryt för att de känner sig dåliga när någon berättar om sina framgångar utan att framgångsförmedlaren någonsin säger att de är dåliga. Dessa människor som känner så blir oftast bittra och behöver jobba med både sitt självförtroende och de energier som de skickar ut till sin omgivning. Jag funderar lite till och undrar om världen verkligen är som Stina. Blir ledsen av bara tanken på det. Så jag gör lite research i kommentarerna. Kollar tonen på Stinas tidigare kommentarer och upptäcker att hon inte bara heter Stina utan Anna också (samma ip-nummer) och hon förmodligen dricker en kanna bitterhet varje dag. Som när jag skrev ett hyllningsinlägg om min mamma, då får hon ur sig detta. När jag berättar att jag har investerat i Cape Sweden så blir det detta och ni ser att det lite är hennes energi som genomsyrar alla kommentarer. När jag berättar att jag hälsat på Agneta på sjukhuset så skriver hon detta. Och vet ni vad jag känner? Jag känner mig glad. För världen är inte bitter eller missunnsam, det är bara Stina/Anna som är det. När hon läser om andras framgångar så tror hon per automatik att hon är dålig. Det är riktigt synd för henne för livet blir väldigt tröttsamt när man tävlar mot andra. Jag tävlar mot mig själv och nu ska jag till gymmet och göra exakt det. 5000 meter rodd på 27.30 minuter ska bli 25 minuter. Nu kör vi!
