Jag läser Magdalenas blogg. Om hennes sorg kring sonen som gick bort för ett år sedan. Och alla som hör av sig med sina historier, tyngder och förluster. Jag förstår att man vill anförtro sig till en som vågat berätta om sina svårigheter, men samtidigt så verkar folk blanda ihop det med att vara psykolog. Jag kan förstå att det tar emot för offentliga personer att berätta sina svårigheter om folk då per automatik tror att de kan lösa dessa svårigheter för andra. Eller att man orkar bära mer än den egna tyngden. Ni kan läsa om det här. /Elaine, tycker Magdalena är en superwoman i sitt liv, men förstår att hon inte kan vara det i alla andras.
