Jag har tänkt att blogga lite annorlunda den här veckan eftersom jag går igenom en del saker som jag vill dela. Kanske är ni fler som går igenom det på er sätt, kanske kommer ni påbörja en sån resa eller så var det sjukt längesen. Jag ska gå rakt på sak. Jag skäms över vissa tankar och känslor som uppstår ibland. Jag skäms över mig muskelminne hur min blick går när jag tittar på tv eller ser folk på stan eller mig själv. Jag skäms. Men samtidigt. Jag har mediterat en längre tid och teoretiskt hört att man ska låta tankarna svepa förbi, att de inte är jag utan egentligen är jag ett med den alltid blå himlen man ser när flygplanet hamnar över molnen - som är en sån bra metafor för tankarna. Det är två mörka moln jag håller på att ta itu med och det är otåligheten och kroppvärderingarna. De svävar förbi ibland och jag gillar det inte. Det är bra för det blir inte en sak ”jag tänkte på” utan en tanke jag inte vill ha i mitt liv. Jag gillar det nya avståndet även om jag fortfarande besväras av närheten. Jag bad Gustav och Hanna att vi skulle sluta prata kroppar, kalorier och dieter. Att vi aldrig skulle prata kroppsföraktande om oss själva eller några andra. Jag tog mig mod till att säga det men båda två svarade lättsamt ja med luriga leenden. Jag fattade ingenting tills vi satt och tittade på tv tillsammans på kvällen när barnen sov och gift rann ur min mun när jag värderade hur några medelåldersmän såg ut. Gustavs luriga leende kom tillbaka medan jag såg vettskrämd ut. - Ska jag stoppa dig? - Gud ja, stoppa mig! - Säg nåt annat då. - Gud, ok... Jag tittade på tv- skärmen och kände hur mina ögon argt granskade dessa stackars mäns kroppar. Hur elaka tankar om hur de föraktar kvinnor och träning samtidigt dök upp i mitt huvud. Jag fick tvinga min gärna att skapa nya tankespår och stakade fram: - Vilken fin utsikt dom har. Härlig färg på bilen. Vilken fin vänskap de verkar ha, de ser glada ut. Gustav log och sa ”Bra jobbat”. Jag satt skräckslagen över vilken vidrig människa jag känner mig som. Jag har inte varit medveten om dessa tankar än mindre att jag gett uttryck för dem. Jag ser och det är inte vackert. Nu har jag bett alla i min omgivning att hjälpa mig att sluta kommentera, uppmärksamma eller ens prata om kropp, kost eller minsta förakt. De säger till mig ofta. Men jag har gjort framsteg med det andra tankemolnet, otålighet. Det är jag rätt stolt över men får berätta mer om det imorgon. Jag tror man får börja med att bestämma sig för vem man vill vara och vem man vill sluta vara. Jag tror det är bra att leta blinda fläckar i irritationen hos andra för där kan det finnas en liten spegling till mindre smickrande tankemönster i en själv. Vill du ändra dig? Jag bestämde mig för att sluta vara avundsjuk för 20år sedan. Jag ville inte vara avundsjuk. Jag jobbade bort det, ömsade skin och unnade folk allt. Finns det något du vill jobba bort?❤️
