Jag var med i en sån läskig och underbar intervju som sänds i P1 i dag. Om jag inte var ödmjuk innan så blev jag det åtminstone efter. Att jag var så kategorisk under några år i offentligheten visste jag och det är skönt att ha lämnat det. Men att det fanns delar som jag glömt var faktiskt lite läskigt, att se det andra såg en gång i tiden - den kategoriska kvinnan med eld i blick och ilska i mun. Det var som att höra en främmande text när programledaren och journalisten Martin Wicklin läste det jag skrivit. Dagen efter mötte jag Thomas Mattson på Clubhouse och fick chans att be om ursäkt om en tweet både han och jag hade glömt, men kändes fint ändå. Jag hoppas att vi kan se på våra digitala avtryck från år tillbaka, omvärdera och växa ifrån dem. Att vi aldrig behöver upplevas som bärare av dubbelmoral när det vi sa då motsäger det vi säger idag utan att det istället är ett bevis på att vi växt. Jag hoppas det. Ni kan höra intervjun i sin helhet här. Tusen tack Martin för att du ville lyfta min resa från kategorisk till lite mer gråskalig. Texten jag skrev för Damernas värld som gjorde att Martin ville göra intervjun. "I en annan tid, under Metoo-hösten 2017, väcktes aktivisten i mig. Men också en arg, kategorisk kvinna som på fullaste allvar tyckte att folk antingen är med mig eller emot mig. Jag blev Instagramvän med likasinnade: profiler med stort inflytande över debatten som kände precis som jag. Vi bråkade till höger och vänster i ett helt år. Tills coronakrisen kom och jag insåg att jag inte ville bråka längre. För allt är inte svart eller vitt – det finns massor av gråskalor däremellan. När mitt nya mer resonerande jag växte fram blev det bråk med mina tidigare bundsförvanter. När jag simmade i havet av gråskalor så stod de på var sin svart och vit ö och kallade mig svikare, hycklare, bärare av dubbelmoral. Det gjorde mig ledsen först, tills jag insåg att det var många med mig som tog simtag i det grå." Hoppas ni tycker om intervjun.
