Jag berättade aldrig det, men igår kväll när jag var och handlade i butiken nedanför oss så kom det fram en främmande man och kallade mig hora. Han var rätt härjad, tatuerad över hela kroppen, långt stripigt hår och märklig blick. Min reaktion när han gav mig en äcklad blick och titeln hora var konstigt nog bara förvåning. Sen sekunderna efter så tänkte jag att konstigt att jag inte blev arg. Men när han sa "hora" så talade en annan inre röst högre. Den rösten sa "Elaine, du har det bättre ställt en honom, han har en tuff bakgrund och en tuff nutid.". Mitt i allt så tyckte jag synd om honom. Sen kom han förbi mig igen och sa högt "där är den där horan igen" och då gav jag honom en pungspark. Nej, jag skoja bara, men nu i efterhand så blir jag lite förbannad ändå. Där och då så skrämde han mig bara så jag skyndade hem. Vägen till att älska sina fiender är lång, men min första reaktion var en bit på vägen. ❤
