Jag hade ett långt samtal med en vän i morse medan jag satt i de oändliga Stockholmsköerna som slingrade sig genom staden. Hon och jag pratade om en kille som hon träffat en längre tid. Men något hände under vår konversation som fick oss båda att undra hur man vet huruvida man är kär eller bara glad för att den andra är kär i mig. Hon: Jag älskar honom så mycket. Jag: Vad härligt! Vad är det du älskar med honom? Hon suckar glatt: Jag bara... älskar honom. Jag: Åh, men vad är det du älskar med honom. Hon suckar glatt igen: Att... att han älskar mig. Jag fundersamt: Men bygger din kärlek till honom på hans uppskattning av dig? Vi båda hajar till och blir fundersamma och jag nästan hör en bekymmersrynka ta form på andra sidan luren. Hon: Näe, för det kan man väl inte göra... eller? Jag: Jag vet inte... Undrar hur många det är som är i relationer för att de är uppskattade. Det är ju en bra komponent menar jag - att vara uppskattad. Men måste det inte finnas saker med personen som man uppskattar? När jag tänker på det så är det ofta jag säger att Gustav älskar mig villkorslöst. Det är så otroligt viktigt för mig i en relation eftersom jag har en pappa som inte gjorde det. Så för oss trasiga varelser så tror jag att det är lätt att nöja sig med det ett helt liv. Jag gör det dock inte. Med åren har jag lärt mig att det måste finnas saker jag älskar också, nöjer mig faktiskt inte med att bara vara älskad trots att det är stort. Sen är jag hundra procent säker på att Gustav och jag är inte de personlighetstyperna som hade varit kompisar. Jag frågade Gustav om jag hade varit den kompisen han hade ringt om han hade velat ta en öl ihop med någon en kväll. Gustav: Nej. Men du är definitivt tjejen jag hade tagit en öl med. Jag: Och hånglat med? Gustav: Ja, efter några öl så! :)
