En rätt jobbig och bra sak hände igår. Bra för att händelsen visar att folk har civilkurage och håller ögonen öppna för barnen. Jobbig för att jag var föremålet för misstanken. Det var en kvinna som stirrade på mig och Evelyn så mycket när vi stod i hissen tillsammans och plötsligt så sa hon det. Hon: Sorry for looking so much! Jag ler förstående: Its okay, she's a cute kid. Hon ler inte tillbaka: She's beautiful.. Jag osäkert: yes... Hon: Is she yours? Jag: Yes. Hon skeptiskt: I dont understand, she is so white and you are so black. Jag får ont i magen. Inser att kvinnan tror att jag har kidnappat Evelyn. Jag försöker förklara mig. Säger snabbt att jag är svensk. Kvinnan ser ännu mer skeptisk ut och säger att hon är dansk och utmanar mig att prata svenska så jag gör det i min desperation, inte bara det, jag ger henne en lektion i genetik. Hon: Barnet kan inte vara ditt för brunt är domimant, då hade barnen varit bruna. Jag: Jag är halvvit så då är det inte dominant om jag har en vit man, det är 50% chans att få bruna barn då eftersom genetiskt är barnen 75% vita. Mina barn fick mina vita gener. Hon skeptiskt: Jaha... Jag: Ja! Sen orkar jag inte mer, jag tar min "kidnappade" tjej och går därifrån och kvinnan följer mig med blicken. Jag är glad att det finns sånna som hon samtidigt som det gjorde ont att misstänkas vara något annat än mamma till mina barn. Det är nyansskillnad på oss helt klart. Evelyn och Matheo är vita, jag är i princip svart på sommaren. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Kluvna känslor till detta. Folk borde få bättre undervisning i gentitik. Vi är många mulatter som har vita och bruna barn, många barn som har syskon som har en helt annan färg. Min kusin Wendys dotter är chokladbrun som sin mamma, men hennes bror Francis är vit son vanilj med blå ögon. Det är så det är.
