Jag älskar våra helger denna höst. Jag har skickat in boken och kommer få återkoppling på måndag för att kunna skriva destomer två dagar till. Men tills dess ska jag bara ha helg med min fina familj. Det här vädret tar andan ur mig. Och det verkar vara fler än jag som är tagen av denna säsong. Jag är så tacksam för mitt liv just nu. 2016 kommer bli ett sån häftigt år. Trist att jag inte kan berätta varför än, men ni kommer få veta, var så säkra. Matheo har lärt sig och mig så mycket den senaste veckan. Efter han slog mig på morgonen så blev det ingen tv på kvällen. Han frågade varför "jag har ju sagt förlåt" sa han. Jag förklarade att det inte räckte alla gånger "man måste tänka på det man har gjort". "Jaha" svarade Matheo och fick stora blå ögon. Dagarna senare så hande den tanken landat ordentligt. Han berättade att en kille på föris hade bitit honom. Matheo: Han sa förlåt. Jag: Vad bra! Matheo: Mmm, men det räcker inte. Han måste tänka också. Gullunge! Den lilla meningen gjorde mig inte bara stolt utan den fick mig att tänka på min vänskapskris. Man kan säga förlåt, men så kan man tänka på det också. Länge, beroende på den skada man har orsakat. Det som hände var att en vän har pratat om mitt privatliv med folk som inte känner mig och som hen inte står nära eller litar på för den delen. Hen har sagt förlåt och jag har tänkt på det. Är man inte tonåring utan vuxen och fortfarande har skvallertendenser. Då kanske du inte är min fiende, men du är definitivt inte min vän. Vad är poängen att hänga med någon som man inte kan berätta nåt för? Då är man ju inte vänner, då har man gått tillbaka till att vara kallpratare. Jag avskyr att kallprata. Och att umgås med folk jag inte kan lite på funkar inte för mig. Funkar det för er? Har ni sånna i er närhet?
