Ni som följer mig på insta såg mig kanske skriva om att jag gick förbi en liten liten gravsten igår och hur det fick mig att tänka på alla som överlevt det mest onarturliga och orättvisa - sina barns död. Jag kunde dock inte ana att jag hade så många änglamammor i mitt flöde?❤️. Det får mig att tänka på hur lite vi hör om och från dom i vardagen. Varför? Jag tror det är precis som med sexuellt utnyttjade barn - det är alldeles för besvärligt för folk att höra om det. Så vi pratar inte om det för att inte "förstöra stämningen". Tänk er hur det då är att prata om döda barn. Det blir olidligt för människor att höra om så jag antar att änglamammorna sitter där i tystnad med en skrikande sorg inom sig. Smärtan för oss som lyssnar kan inte mätas med den sorg som änglaföräldrarna har. Vi måste låta dom prata och vi måste lyssna. Jag tänker att om vi tystar dessa föräldrar så är det som att vi dödar minnet av ett barn som inte längre är kvar, det blir ju dubbel bestraffning, dubbel sorg. Vemod och glädje, minnet av den bortlidne väcker både glädje och sorg. Glädje över att du fanns lille vän, sorg över att du försvann för tidigt. Alldeles för tidigt. Det var inte så det skulle vara, men så blev det.. Jag googlade runt bland bloggar och läste om den där extremt tunga sorgen de bär på. Verkar som att änglamammorna ändå hittat och förstår varandra. Vi andra kan ju inte förstå fullt ut... Men en sak kan jag förstå och det är det där med folk som inte vill att man besvärar dem med sina tunga erfarenheter. Vissa försvinner för de vet inte vad de ska säga. Jag tvingar mig själv att lyssna. Läser varenda bokstav, tittar på bilder som den visar av sina barn. Jag inbillar mig att det gör mig till en bättre mamma till Matheo och Evelyn, mer närvarande. För som en änglamamma sa om sina levande barn "de lever och de andas". Bara det är ett mirakel och en gåva. Varför sitta i sin mobil eller bråka om skitsaker när man välsignats med barn vars hjärtan slår. Mina tankar går till er änglamammor och jag önskar er ett fortsatt liv där sorgen blir lättare med tiden. Att be den att försvinna är att begära för mycket. Och till er som kan önskar jag få bli gravida och få friska barn. Men inte bara det, jag önskar er fina vänner och familj som orkar och hjälper er med sorgen på det sätt ni behöver. Här kan ni stötta änglamammor på facebook.
