Min älskade farmor Inger har flyttat till ett underbart äldreboende i Grebbesta. Mamma var och hälsade på henne häromveckan och jag planerar att åka dit snart. Jag vet att Inger hellre träffar barnen än mig, haha, hon älskar barn. Så många berättelser hon har delat med sig av om barnen hon fick ta hand om på dåtidens barnhem. Det var hemskt. Inger gjorde allt för de där barnen och jag blev så ledsen när hon berättade om hur elaka tanter födda på 1800-talet behandlade barnen när Inger var ung. "Det var som om tanterna tyckte barnen var djur. Var barnen inte hungriga när de serverades mat så höll tanterna för deras näsor tills de tillslut blev tvugna att öppna sina små munnar och så skyfflade de in maten. Det var tortyr." Berättade Inger och berättade om en Gunnar som var så traumatiserad av mattvång och stryk från tanterna. Honom gav Inger extra mycket kramar och kärlek den sommaren hon jobbade på barnhemmet och så mot hösten, då Inger skulle tillbaka till studierna så började Gunnar prata igen. Inger sa det och log och fick tårar i ögonen. En ängel bland barnen på 40-talet och även idag. Hon sa att hon förstod de surgubbarna som muttrar, är tystlåtna och känsloskadade idag. "Det fick ingen bra barndom Elaine. Jag ser lille Gunnar i dom, jag har inte hjärta att bita ifrån" sa Inger. Det gjorde att mitt hjärta mjuknade för dessa gubbar som kan vara dumma ibland. Inger är en ängel som min farfar hade förmånen att tillbringa sina sista år med. Det bär mig emot att skriva detta men jag kan inte riktigt bara låta det går förbi. Men snart så kommer Inger att bli en ängel på riktigt. Vi kommer sakna henne enormt, men jag tror farfar får ett kärt återseende. Hon ser fram emot resan säger hon. Det är viss lättnad att höra. Men jag vill gärna se henne innan hon far iväg. Därför sitter jag och letar biljetter till Grebbesta medan tårar forsar.
