Gud vad skönt det var att möta upp Stefan ikväll. Ni vet Gustav och jag pratar, sen löser vi det. Gustav hade redan tänkt på hur mycket jag har jobbat och uppmuntrade mig att ha lite Stefantid så det blev det. Vi såg Almodovars senaste. Jag älskar ju hans filmer, denna hette Julieta. Men näe, jag gillade den inte. Den kändes alldeles för manusbunden, som att man dubbat det spanska talet med spanskt tal. Det var så få autentiska tillfällen. Jag gillade när ett par skulle skåla och kvinnan råkade dricka innan hon skålade och blev generad. Skrattat därefter var så fint. Helt betydelselös för storyn i filmen, men autentisk. Jag blir inte klok på denna känsla. Jag grät vid tre tillfällen under filmens gång. De tillfällena drabbade mig, men jag tycker ändå filmen var dålig. Precis som när jag läste boken Kvinnan på tåget. Jag kunde inte lägga ifrån mig den, tyckte boken var spännande och drömde om karaktärerna. Men jag tycker ändå att boken var dålig. Det var ingen läsupplevelse. Visst kan det vara så? Almodovar gör underbara filmer men jag undrar om han börjar tappa det? Som Paolo Coelho. Älskade hans böcker förut men nu känns han såg gubbig. Någon som känner som jag och någon som har samma kluvna känsla till Julieta? Nej nu måste jag sova. Nyhetsmorgon 07.15 i morgon! Godnatt mitt fina folk!
