Jag blev så glad när Jesper skickade den här bilden på mig och Agneta. Agneta är min ängel i vardagen, den där kvinnan jag vill bli när jag blir stor och en storasyster till låns. Hon har ett stort barn som redan är en ung kvinna - Maja. Och det var längesen hon gick igenom kroppens alla förändringar, valde bort allt vad plastikoperationer heter "Nej, det är inte jag" och lärde sig älska sin kropp som den var. Så jag frågar henne mycket om det här med bröst som inte är lika "glada" längre. Hon skrattar till svar. Inte nedlåtande utan igenkännande. Skrattet vittnar om att hon har varit där jag är, tagit sig igenom det och är på andra sidan. Den där sidan där man säger "Mina bröst hänger och de är vackra." Smaka på den meningen häng och vackra. Samhället får inte ihop det, men mitt hjärta får ihop det. Meningen Agneta yttrade igår när jag tog en latte i solen på Vurma Birger jarlsgatan. Den gjorde mig glad. Skrattet gjorde mig lättad. Men någonstans innerst inne så är jag också lättad över att det bara är Gustav som ska se mina bröst för all framtid. Men jag ska komma till punkten där Agneta är. En dag är jag den storasystern för er. Då ska jag skratta med kärlek och säga samma sak. Men just nu får jag vara storasystern som skrattar med kärlek åt er som är livrädda för att fylla 30. ❤️
