Jag satt i ett rum fyllt av kuddar som var och en kunde fungera som skämskudde för alla genanta ögonblick som dök upp när fantastiska personer tog till orda i gårdagens Vad fan säger man på Clubhouse. Det finns saker och samtalsämnen vi kan undvika för alla framtid såvida du inte vinner personens förtroende och hen väljer att anförtro sig till dig när hen vill. Skämskuddar Det har blivit ett helt fantastiskt rum av personer med alla möjliga kommunikationsutmaningar och jag har inte alltid svaren men då är det alltid någon i publiken som flikar in mer hur de löste samma utmaning. Men den som berörde mig mest var Abdulla. Han berörde oss alla. Ett blogginlägg kan aldrig göra honom rättvisa han måste upplevas.❤️ Men han sa ”Jag är syriansk flykting som kom till det här fantastiska landet Sverige för några år sedan. Jag är så tacksam för att få vara här. Men Elaine, vad fan säger man när svenskarna bara vill prata om kriget i Syrien, hur det var, mina erfarenheter. Jag är inte bara en flykting. Jag är Abdulla, jag kan berätta om mitt teaterintresse, hur mycket jag älskar musik, mina intressen. Men svenskarna frågar mig om mina trauman. Jag är glad och tacksam att de tar kontakt, men vad fan säger man när de vill att jag samtidigt tar kontakt med mina trauman.” Han lät så tacksam och uppgiven på samma gång och hans ord gick rakt in i hjärtat på mig och tårarna bara rann medan jag bad om ursäkt för hur taffliga vi svenskar kan vara på att kallprata, jag är en av dem. Men jag snickrade ihop ett svar till honom som skulle göra att folk vågade fortsätta prata men var försiktiga med sånna frågor i framtiden. Förslag på svar: ”Jag vill bara att du ska veta att många jättemånga ställer den frågan till oss som har flytt. Och svaret på frågan leder till en plats som gör ont att prata om. Men jag är glad att du vill lära känna mig och jag berättar gärna andra saker om mig och Syrien som inte har med krig att göra, saker som kommer få dig och mig att le.” Abdulla tackade och folk räckte upp händerna för att tacka honom för att det hjälp oss att sluta göra bort oss med frågor av den här sorten. Förlåt.❤️ Jag blev så tagen av denna själ att jag sa att ”jag hoppas jag får dricka kaffe med dig nån gång Abdulla”. Låt oss aldrig tvinga folk in i sina trauman igen genom att be om detaljer kring det. Sekundär traumaupplevelse kallas det. Tack vare Abdulla vågade en annan person att berätta om jobbiga frågor som hon får på grund av att hon är adopterad. Då tänkte jag på älskade Crille, min bästis, och blev rädd för de dumma frågor jag ställde honom i början av vår vänskap. Jag höll krampaktigt i en skämskudde i rummet när hon delade med sig av tankarna. Hon sa: Jag är adopterad och folk frågar mig om jag träffar min föräldrar. Dom i landet jag föddes är inte mina föräldrar, det är ju mina föräldrar som är de - dom jag växte upp med. Sen frågar folk om jag åkt och besökt mitt land. Men Sverige är mitt land. Det gör så ont att tvingas tillbaka till tankarna att man blivit bortlämnad när jag är här och nu, älskade av mina föräldrar. Frågorna tvingar oss adopterade till sekundär traumaupplevelse” Det var så jäkla starkt och jag skämdes så mycket. Herregud vad vi lärde oss mycket på en timme på Vad fan säger man och inte tack vare en retoriker utan tack vare de magiska samtalen som uppstod där. Tack Abdulla och tack Ingrid-Maria som så modigt och ödmjukt delade det vi andra måste sluta med. Så har du en kollega på jobbet som varit flykting eller är adopterad, undvik ovan nämnda frågeställningar och lär känna personen långt borta från hens trauman. Annars måste jag kasta in dig i skämskudderummet i mitt hus! Stor kram på er och jag hoppas att vi ses nästa vecka på Clubhouse onsdag 12.00 på Vad fan säger man.❤️
