Nu har jag tagit bort länk, bild och namn. Hoppas att det här inlägget är ok. Tack för all feedback, så fel det kan bli ibland. :( Och ni som passade på att hälla lite skit i kritiken önskar jag bara all retorisk lycka i feedback ni ger till andra i er vardag. Ni andra som gav välmenande feedback, tack! Ni är GULD! Pöss! Jag är inte känd för att vara den dystra typen, men när jag väl är ledsen så tar jag några extra simtag i gyttjan. Jag tänker på mamman, att hon vaknar upp utan sin äldsta son. Han är inte längre här, han är död. Jag såg bilder på hennes blogg från när han var nyfödd, nykommen till livet och låg på mammas bröst. Ett bröst som nu bär på ett krossat hjärta istället för sin son. Kan inte ens skriva det här utan att börja fulgråta. Jag känner inte Henne, men jag tror att som mamma och människa så är vi många så känner med henne. Den obeskrivliga sorg som hon bär och alltid kommer att bära. Denna känsla av att bara vilja krama om henne, gråta med henne. En hord av kvinnor som skyddar henne från allt ont som kan komma i framtiden. Så känner jag. - En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn." Så sa farfar om när vi fick begrava hans son, min farbror Janne. Janne dog av cancer och blev 49 år. Han blev 18 år. En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn. Mina böner går till mamman med familj. Och ocksåde två barnen vars pappa mördade deras mamma. Gud... Usch. :( /Elaine, gråter loss så hon hinner ladda för heldagen i retorik.
