Vad galet att det är 2015. I alla fall för oss födda innan 90-talet. Det är så futuristiskt, egentligen betoyond futuristiskt. Jag kommer ihåg när jag var 10 år och köpte en rosa kalender på leksaksaffären som hade sidor för flera år framöver. Till och med 2004! Jag skakade på huvudet och tänkte "men det går ju inte". Jag kan sakna sent 80-tal och tidigt 90-tal då man var ute och lekte med barnen på de olika gårdarna. Då man tittade på tunnelbanan varje gång den åkte förbi för att se om det kom en silvervagn så man kunde önska sig något. Ni vet på den tiden då tunnelbanorna var gröna. Saknar att mamma ställde sig på balkongen och ropade "Maten är klar" från 8:e våningen. Jag har dubbla känslor för framtiden. Jag välkomnar den samtidigt som jag ibland ser den som en läskig klocka som tickar ner för min död. Jag är född 1981, nu är det 2015 och 2081 så finns jag förmodligen inte här längre. Men det är väl sånt som får en att njuta extra mycket och fånga dagen istället för att fånga sin I-phone. Det förflutna? Också dubbla känslor. Det läskiga är att det som känns så nära inser man var 10 år sedan. Att säga år 2003 faktiskt är länge sen. Gustav är mycket lugnare än jag. Han tar allt med ro. Det är skönt att vara tillsammans med honom. Önskar att jag kan vara sådär rofylld och låta livet ha sin gång, åren ticka på och må bra ändå. - Åren är ju inget som försvinner Elaine, det är år du har fått, säger Gustav så sant och så klokt. Tolvslaget missade vi i alla fall. Vi var bjudna till grannens takterass men somnade vid 22.30. Siktar på att vara där vid tolv imorgon istället, på dan vill säga. Jag gå alltid där ifrån med extra sommarfräknar, me like.
