Ni vet det de där gamla bilderna av kärnparet från 1940-talet. När mannen sitter med pipa med tidning i ena soffan och "lilla frun" sitter och virkar på något i andra soffan. De ser välmående ut, i harmoni, precis som allt "ska" vara. Jag har tittat på de där bilderna och tänkt att det var så tragiskt. Herregud man är väl mer än bara man och kvinna. Sitta där med nån jädra virkiningspryl. Men så fick jag en ahaupplevelse häromdagen när jag målade naglarna. Snart, eller kanske om 40 år är Gustav och jag det där "tragiska" stereotypa paret som folk ser tillbaka på. Herregud sitta där och spela tv-spel medan den andra sitter och målar naglarna som nåt stereotypsikt 2012 par. Creepy...
