Ni anar inte hur mycket era kommentarer betyder för mig dessa dagar. Jag är så tacksam att ni både delar era resor men också är intresserade och tycker min är värdefull. Jag har ju inte delat med mig om hur dysfunktionell jag är i vardagen. På jobbet är jag skarp för att jag jobbar med det jag brinner för. Sen är jag ju inte organiserad och har säkert köpt 20 mobilladdare senaste åren och 10 hörlurar för jag har ingen aning om var de är någonstans. Och vi ska inte prata om barnens vardag som jag ska organisera. Ni kan ju tänka er hur "coolt" det är för en nioåring att komma till gympan så är det simning och mamma råkade packa ner lillsyrrans badkläder. En gång hände det och det var lite skojsigt men andra gången. Så ser det ut så Matheo förbereder mig och kontrollerar saker innan. Men nu får han faktiskt börja packa själv och kanske är det så att han har åldern för det? Hur fan ska det bli när jag är gammal? Jag kommer väl vara nån jädra yr höna som går i cirklar på tomten och letar efter saker. Så känns det nu. Jag är faktiskt rädd. Det kan låta överdrivet men det är så det känns. Rädsla. Var ni rädda?
