När jag började blogga 2010 så var blogg nymodigheter som var på väg bort sa man. Jag läste inga bloggar och förstod knappt vad det var. Kände mig lite gammal och som att jag inte hängde med. Men eftersom så många kunder ställde mig frågan om sociala medier så tänkte jag "Oh well, jag får väl lära mig det". Jag kände mig lite som en rostig bil som skulle testköra racingbanan. Jag kände mig lite för gammal men tänkte, herregud jag måste testa ändå. Jag gjorde det. Jag "hängde med". Ni kan läsa bloggdagarnas start här. Det kändes skönt på något sätt. Inte för att vara ungdomlig utan för att förstå den verklighet som väldigt många andra, ofta yngre, verkade förstå. Jag vill inte tappa greppet om min samtid eller avfärda något för trams bara för att jag inte förstår det. Trams.. ett ord som ska förklä den mening och känslan som ordet bär. Känslan av skam över att jag inte förstår och jag inte orkar lära mig heller. Men jag orkade och fick en större förståelse för generationen under mig - 90-talisterna. Jag tappade inte greppet då. Men nu känns det som jag tappar greppet om min samtid. Inte helt, men jag känner redan nu att det är svårare att hänga med. Hur blir det då om 10, 20 och 30 år. Är det då man säger "Det var bättre förr" för att man plötsligt inte förstår någonting?Sorgligt, men kanske naturens gång för att man ska längta till slutet på denna tid. Detta fönster av liv som vi har förmånen att blicka igenom. Det här är väl bara början. Greppet kanske man kommer att tappa, men man kanske inte behöver har förakt för det utan kan istället göra sig vän med det. Jag har inte koll på youtubers, jag förstår inte poängen än, men kan nog acceptera det utan att avfärda grejen som trams. Det är säkert bättre än tablån jag stirrade på på 80-talet.
