Klart att alla förhållanden har sina up and downs liksom , gillar ditt sätt att skriva på och älskar när du går in på djupet med en känsla /tanke , men hur känns det att bli så analyserad jämt ? Får det dig att hämmas i ditt skrivande ? Rädsla för hur nära och kära kommer reagera vid en viss bild/text ? Mm . Iaf , jag lever fortfarande på minnet av när du ringde och intervjuade mig för boken , du är underbar och fikan i Borås står kvar , bara hojta<3 kärlek till dig och forsätt som du gör – du gör skillnad ! Kramar Hej Sanna! Ja alla förhållanden har sina up and downs. Men när man har blivit sexuellt utnyttjad som barn så kan kriserna te sig annorlunda, posttraumatiska och svårare. Under tiden som jag skrev Medan han lever så var det ett enda långt down. Mina trauman från barndomen har haft ett högt pris, men vi tog oss igenom det på olika sätt. Det var en period då jag inte litade på män, inte på Gustav, inte nån man. Så jag berättade inte vad jag tyckte eller tänkte till Gustav ett tag. Bara till Daniela. Det gick så långt som att jag ljög om hur jag kände för att jag inte litade på honom för att han var man. En som ljuger är det ju svårt att lita på. Men jag vann tillbaka tilliten i och med att jag började gå terapi själv och prata om hur svårt jag hade att lita på män. Och han vann min tillit tillslut, vi hade det som gemensamt mål. Jag var tvungen att komma över mitt posttraumatiska förhållande till män. Det gick så långt att jag inte trodde att jag ville leva med en man. Hur lever man med ett monster? Ni kan ju räkna ut att ett förhållande där en betraktas som ett potentiellt monster inte har dom bästa förutsättningarna. Ni som har läst boken Medan han lever vet att jag hade perioder av empatistörning mot män och under tiden jag skrev så kom mycket av hatet till min pappa och all världens män tillbaka. Men nu har jag lyckats koncentrera hatet till han som förtjänar den - inte all världens män, en man - min pappa. Väldigt skönt för Gustav. Nu öppnar jag upp mig lite mer än jag brukar, och det känns helt ärligt lite obekvämt men jag tänker att andra sexuellt utnytjade ska veta att det inte är lätt att leva i en relation med vår historik. Vi har enorma tillitsproblem. Men om jag kan berätta att vi har haft stora kriser och tagit oss igenom dom så kanske jag kan infria hopp hos er? Jag tror och hoppas det, därför känns det värt att vara lite privat denna gång. Jag är lite hämmad i mitt skrivande. Det är många som inte vill vara med i bloggen längre för att den är alldeles för stor för random bilder på nära och kära. Men jag hittar andra sätt att skriva på. Det som irriterar mig är de som på riktigt tror att de har koll på mitt liv när en sån nära person som min lillebror och halvsyskon aldrig har synts eller knappt nämnts i bloggen. Men jag tar ut min irritation genom att radera de fåtal kommentarer som ger diagnoser eller slutsatser på en blogg. Ni andra är tiptop, fast det visste ni redan. :) ❤️
