Har man långa promenader så är det bra att ha med en vän med en lång vänskap. Herrejävlar vad Meryem och jag har gått ihop! När man går så långt med någon är det inte bara viktigt att man kan prata utan att man också är bekväm med tystnad. Promenader är plågsamma nog så jag skulle aldrig orka promenera med någon där jag kände ansvar att konversera eller ens kallprata. Nu är denna donna i Barcelona så jag får promenera själv. Och det är lika viktigt det, att kunna vara själv. Jag var bättre på det när jag var liten. Innan jag förstod vikten av sociala sammanhang och konstellationer så satt jag mer än gärna själv och lekte med stenar eller dylikt. Jag har ett minne av när jag gick i första klass och satt och tittade på när andra barn lekte ihop. Jag mådde bra. Ja reflekterade inte över att jag satt själv eller att jag inte deltog i leken. Jag såg det inte så och det var en skön och harmonisk känsla. Jag önskar att jag hade kvar den. Den rastlösa själ som jag växt upp till att bli, hon har ofta känslan av att missa något eller inte vara med. Känner någon igen den känslan? Jag undrar om det är åren som mobbad under mellanstadiet som har satt sina spår? Vad tror ni? Helt ok att vara hobbypsykolog nu, jag ber ju praktiskt taget om det. :)
