Mitt lilla gäng kom med presenter till mamsen. Gud så glad jag blev. Jag fick en dans och sång av Gustav och Matheo också. Så himla sött. Eftersom jag brukar tycka att fars dag är så jobbig så är det alltid en reflex att undra över de som tycker mors dag är jobbig. Jag vet att medierna uppmärksammande barn som växt upp med psykisk sjuka mammor. Men jag tänker på alla kvinnor som så gärna vill bli mammor och undrar om de kommer få firade en dag som denna. Dom tänker jag på och så gör det ont i hjärtat. Jag fick gratulationer som "Grattis tvåbarnsmamman" och så vidare. Det var ju kul, men så tänker jag på hur vi kämpade för att få Maggan. Blir tung i hjärtat när jag tänker på alla de som försöker få sitt första barn. Det finns ju tyvärr inget bra man kan säga till folk som väntar barn. Jag har ju hört alla klyschor som förvisso är välmenande men jobbiga meningar att höra gång efter gång. Därför säger jag dom aldrig själv. Jag har heller inte kommit på något bra att säga. Mer än att jag tänker på er mammor som kämpar där ute och jag ber en bön att ni ska få bli firade på mors dag. Stora kramar till er.
