Jag skulle skriva Hej mina älskade krokodiler. Men så fastnade jag i en annan tanke här på tåget mot Allingsås. Jag tänker på en rädd äldre man jag såg vid rulltrappan och en annan rädd man jag såg på facebook han som hade en kniv mot halsen. Ibland är världen så mycket mer vacker med filter. Ibland inte. När jag läser allt hemskt som händer i världen så önskar jag Instagram kunde uppgradera sig så folk kunde få ett filter över sina liv. Men inte den visuella sorten utan den som går rakt in i själen. Ett filter av förståelse, medkänsla, omtanke, kärlek. Att du plötsligt förstår att den där mannen du tar dig rätten att avrätta i religionens namn är någons son, pappa, bror, vän, barnbarn. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mänskligheten tar sig rätten att "avliva" varandra. Vi behandlar varandra som djur och bara den meningen "behandlar som djur" säger något om normen för hur man behandlar dessa fina varelser som inte har några rättigheter för att de inte kan uttrycka dem på människornas språk. Vilken tur att jag kan kommunicera... Alla dessa sociala medier, alla dessa krig #nofilter . Mitt i allt det här är jag tacksam för alla som bryr sig och som jag ser i mina sociala medier. De som vädjar kärlek istället för hat. Kärlek i det stora som till alla utsatta människor i världen. Kärlek i det lilla som till det egna partiet istället för hat till det andra. Jag satt på tåget till t-centralen och hörde en tjej ha ringsignalen av en hord män som ropade "Hata hata hata AIK" i kör. Är det inte roligare att älska det egna laget? Om alla kan välja kärlek i det lilla så är jag säker på att det kommer påverka våra stora beslut. Kanske hade alla de stressade irriterade människorna på t-centralen hjälpt den rädda gamle mannen som inte vågade ta steget ner för rulltrappan, inte själv. Kanske hade de tagit hans arm istället för att skyndat förbi han som de tyckte stoppade flödet i rusningen. Rusningen... Kanske är det dags att stanna upp? Så kanske den där mannen med kniven vid journalistens hals kommer på att det inte är en fiende som står på knä i orange dräkt framför honom. Det är en medmänniska. Kanske ser mannen sin son, sin bror, sin pappa, sin farfar eller till och med sin dotter. Att den här personen kunde vara alla, och framför allt är han någon, någon som har rätt att leva så länge kroppen ställer upp på det. Ska vi testa? Att stanna upp när irritationen och aggressionen river i oss. När vi vill skriva den där elaka kommentaren, himla med ögonen åt en kollega, fräsa åt vår partner, höja rösten åt våra barn eller tala illa om det där partiet. Ska vi stanna upp och se om kärleken hinner ikapp? Jag har hört att den ska vara störst allt så det borde inte vara några problem, bara vi försöker. Jag ska försöka.
