Jag läser hans vackra ord och inser att det inte är långt kvar. Det berättar han: Det blev ingen behandling. Provresultaten säger att den inte längre hjälper. Tumörerna växer. Jag är i för dåligt skick. Min lever verkar inte fungera som den ska vilket skickar tillbaka ämnen ut i min kropp. Upp i mitt huvud. Det förgiftar mig. Gör mig illamående. Skapar yrsel. Ingen av mina mediciner biter. Får mig att undra om det här är den verkliga början på slutet, eller om det är långt kvar innan en annan dimension av allvar sätter igång. Mina krafter så svaga. Mina sinnen så trötta. Jag önskar. Vi är många som önskar. Men för att hedra Kristians minne så ska jag... Jag vet inte vad jag ska. Jag kan inte översätta känslan. Men umgås med Matheo - inte min telefon eller annat onödigt. Jag har aldrig följt en blogg vars författare har cancer. Det har varit nyttigt och värdefullt på många sätt. Sorgligt också. Usch.
