Det var längesen jag hade kjol på mig. Jag är i grunden en jeanstjej och med mina långa ben så kan det ibland ta fokus från det jag säger. Det blir ett par ben som pratar på scenen. Men jag tvingar mig att inte tänka på det, komma över blygheten och faktiskt fokusera på mitt budskap. Man får faktiskt göra dig fin ibland. I publiken satt 500 förskolechefer och innan mig hade det varit en jättebra föreläsare med ett ganska tungt ämne. Man fick se barns situation i krigsdrabbade länder. Det var inte lätt att kliva upp efter det. Både jag och publiken hade gråten i halsen. Och innan jag började prata om retorik så fick jag ändå lyfta och påtala det som hade sagts. Det är för övrigt en viktig del inom retoriken; att känna in läget. Jahopp folket! Så var det fredag! Jag har inga planer. Har ni?
