Jag har funderat lite. På folk som jag kan tycka tar livet på för stort allvar. Som inte kan skratta åt sig själva eller åt andra med en stor dos humor och så kärlek förstås. Utan att det ska ses som elakt, inhumant och rent av kränkande. Jag har själv varit mobbad en längre tid, så jag vet skillnaden på att bli kränkt och när någon skämtar med en med glimten i ögat. Jag tycker att i detta narcissistiska samhälle då vi ständigt ska vara i fokus med egobilder och #nofilter hashtags. Är det så mycket fokus på en så bör man tåla lite skämt och dessutom ha självdistans - det är jätteviktigt! Mina vänner retar mig dagligen åt mina "dagens outfit" med kommentarer som "intresseklubben antecknar" osv. Känner jag mig kränkt? Nej, man måste kunna garva åt sig själv, för lite bisarrt är det ändå hela det här självfokus-hetsen. Det kan jag hålla med om. Kan du inte skratta åt dig själv och ha lite självdistans så kommer inte livet vara särskilt roligt tror jag. Tänk om man hade sett det här "ta-kort-i-spegeln-fenomenet" på 90-talet? /Elaine, är mäkta stolt över hur hon lyckades dölja toaletten denna gång.
