Vigseln var helt galen, men också stämningsfull. En känslostorm men samtidigt härligt avslappnat. Vi hade bestämt att man fick applådera i kyrkan, det skulle bli så konstigt om man inte fick det när Sarah Dawn Finer sjöng. Sen var våra gäster ett skönt gäng, vore konstigt om de skulle gå in i en stel roll. Vi skippade även psalmerna eftersom vi inte ville be gästerna sjunga dåligt eller något som hälften ändå inte trodde på. Allt detta gjorde att det blev en vigsel precis som vi ville ha den, stämningsfull, avslappnad och vacker. Innan vigseln var vi rätt spända. Tärnorna, farfar och jag var supernervösa och gömde oss i en av kyrkans rum. Min älskade Josefin bröt nästan ihop av känslor och nervositet medan jag helt plötsligt blev kissnödig. Stämningen lättade när jag vände mig mot farfar som satt lite sammanbitet på en stol. Jag: Är du nervös farfar? Farfar tittar på oss alla och ler: Ja som fan! Då började vi alla skratta och kände oss lite lättade på något sätt. Sen var det dags... Sarah Dawn Finer sjöng Overjoyed av Stewie Wonder och då trippade tärnorna in. Sen kom farfar och jag. Att få stå där uppe med sitt livs kärlek, sina bästa vänner och Gud, var helt fantastiskt. Och att ha de bästa människorna i sitt liv i kyrkan var också så stämningsfullt. Att dessutom stå i en besannad dröm där Sarah Dawn Finer sjöng kärleksvisan för oss var magiskt. Slå på den här låten medan ni kollar så kan ni förstå att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Men det som var mest magiskt var att vi gick från pojkvän/flickvän till man och fru på 45 minuter, och det kändes! Sarah sjöng "Amazing Grace" som avslutningssång och sen gick vi ut till pianospelet till Overjoyed. /Elaine, småfnissar över hur det gick när hon skulle kasta brudbuketten.
